creativityistheme

Jag har sjuk prestationsångest. Förhoppningsvis släpper den snart. Jag saknar att blogga.

monsterkatter.blogspot.com

Niklas under de senaste zwei dagarna sovit i 16 timmar (varav 13 timmar inatt). Detta tycker jag är en bedrift. Under hans nattsömn han jag äta frukost dreimal och kissa viermal, samt lägga mig igen dreimal. Jag tordes inte gehe ut Resan och alltet har varit underbara.; sinnesintrycken totala och erfarenheterna överrösande. Om man ska överdriva lite, men bara lite. Jag har tänkt att det varit en massa grejer jag ska blogga om. Men nu efter fem timmar auf der City är allt helt blank. Vi har tjänat in unsere frustück genom att planka auf der tunnelbana. Det kändes busigt. Hanne har tagit oss under sina vingar och ska ta med oss till "en sjukt häftig queerclub" ikväll. Det känns bra.

Vi bor auf ett mysigt ställe för 13 euro per natt och jag tror att jag har räknat ut att vi har 32 euro att spendera om dagen. Hittils funkar den ekvationen. Det har blivit sjukt viel skämt om EU:s jordbruksstöd och nazister. Det är gott.

Vad som däremot är förkastligt är att det kostar att in der domkirsche gehen. Det är löjligt. Jesus är säkert stolt att hans följare tar betalt för att titta auf hans heliga plats. Vad vi borde ha istället för EU:s jordbruksstöd är att införa gratis kollektivtrafik och gratis museum. Helt sinnessjukt vad dyrt museumbiljettpriset är.

Is this some sort of weird naval porno? - Hannes tyska rumskompis om studentbilderna

Jag har inte skrivit på länge. Jag har inte haft något behov. Fast jag känner redan nu, två och en halv mening in att det är väldigt skönt att skriva.

Om fem timmar är jag på väg mot centralen för att ta tåget till världen. En resa jag har sett fram emot i tre år.  Det är inte mycket av det som en gång fanns i visionen på en äventyrskåt sextonåring som finns i verkligheten. Men lika bra är det. Vår rutt tar oss först till Berlin. Sen får upplevelserna styra, men helst åt öst. Tänk ändå så mycket som kan hända på två veckor och fem dagar ( sen jag senast bloggade dvs) . Jag har en flickvän, jag har varit på festival, jag har tagit studenten, jag har diskuterat hur socialdemokraterna borde utveckla sin politik, fixat spotify och fått kontrakt på min anställning. Helt sjukt. Och trots vad forskare säger om koldioxidhalter och grejer, så tror jag att syrehalten i luften har stigit lite på sistone. Jag känner det i varje andetag. Det känns lite mer.

Jag har resfeber så det spritter i hela kroppen. Det känns konstigt, lite som om det här kommer bli världens resa.

Vad som däremot  bara känns sorgligt är att jag inte kommer få träffa Klara på tre veckor. Min mamma sa "Du kan ju inte sakna henne redan, du såg ju henne för tio minuter sedan på stationen." Men jag gör det likväl. Jättemycket.

Jag sa Navid, kom och dansa med oss - Navid Modiri och Gudarna

Jag är inte bara autist, jag har borderline också. Jag vill kalla mig för periodare. Jag vill kalla det resultatet av att försöka leva bland ytterligheterna. Det låter mer pretentiöst än vad det egentligen är. Vad jag försöker säga är att jag försökt våga låta mig känna. Sista tiden har varit hektiskt. Hjulen i min omgivning har verkligen gått på högvarv. Jag älskar det.

För ett bra tag sedan, lovade jag er en ärligare och råare blogg. Nu när jag inte har så många läsare längre. Det är lite tvärtom. För det betyder att ni som fortfarande läser min blogg, verkligen bryr er. Det är ju hemskt. Innan kunde jag skriva om depression, lyckliga ögonblick, semikontroversiella åsikter och så vidare för då var det ju ändå en grå massa som läste. Nu kan jag nästan se vilka ni är som läser. Eller så är det bara att jag har lite mer att förlora genom att öppna mig nu än innan, fri tolkning.

Igår var det utspark. Sjukaste i hela världen. Jag kommer dit och inom 15 sekunder har jag fått fyra öl nedsprutade över mig och inkastad i en märklig stafett. På Gustav Adolfstorg badades det i fontänen för hela slanten. MSU-Noria och hennes gäng attackerade mig bakifrån och döpte mig till moderat. Givetvis kontrade jag med att döpa Noria i Björn Ranelids namn. Här är en video från förrförra årets utspark. Årets var i princip likadan:
http://www.facebook.com/video/video.php?v=35749820922

Mycket har hänt. Jag har aldrig pluggat så effektivt i hela mitt liv. Haft tusentals slutgrejer, men de har gått som en dans på rosor för de har varit just slutgrejer. Jag har äntligen efter 12 år haft ett mål, sett ett slut på tunneln.

Imorgon ska jag göra det absolut sista någonsin i skolan. Det är att visa upp mitt egna bildprojekt på bilden. Jag valde att göra en ready madeinstalation, dvs en kaffekanna på en stege. Kalla det en hyllning till Deschamp, kalla det skräp kalla det vafan ni vill som en viss poplittförfattare skulle säga.  Det viktiga är att provocera fram diskussionen om att konst inte är föreställande. Konst är modet att manifestera tanken. Något som har glömts borts i läroplanen för bild. Där är det bara perspektivmålning och proportionslära. Då kan man lika gärna ta ett fotografi.

Nu ska jag till Siesta för andra året i rad. Main acten är själva campingen, Sonic Youth och grabbarna är sekundärt. Förresten nu ljög jag. Klara är main acten, allt annat är sekundärt.

Jag har slängt bort mina skor - Vincent Vicious

Jag har börjat gilla måndagar mer och mer. Jag är alltid påstått att måndagar är mycket bättre än tisdagar, för på tisdagen har du helgtröttheten + måndagströttheten. Måndagar är inte hälften så farligt. Men vad som har gjort att jag börjar tycka om måndagar ännu mer är att det är den dagen då vi har en lååång lunch, bara mysiga lektioner men framför allt. Varje måndagseftermiddag efter det sista filosofipasset har jag och Axel Toft skapat en liten tradition. Vi brukar sätta oss och ta något parti schack. Vi pratar lite, men båda är så fokuserade att det inte blir så mycket av det. Men det känns ändå som om vi då förmedlar mer än om vi snackat i en timme. Det är mysigt.

Same time next week?

Förövrigt försökte SD hålla ett torgmöte idag på Gustav. De lyckades inte göra sig hörda. Det var för många motdemonstranter som demonstrerade. Till sist fick de avbryta det hela. Jag vet inte riktigt om det är kontraproduktivt att göra SD till martyrer. Det känns som om det var precis det de ville. Aldrig trodde de väl sig kunna ha ett lugnt propaganda möte i Malmö?

Cogito ergo sum - Descartes

En veckas paus. Det var något jag tyckte jag förtjänade.  Jag var sjukt aktiv i flera månader och var värdig en paus.

Jag har ändå hört en del dumma saker denna veckan, som t.e.x att skolans elevråd har tagit bort den delen i sina stadgar som säger att de ska representera alla elever. Eller kanske hur den norska domaren kunde döma så fatalt värdelöst...Jag har t.o.m hört att moderaterna vill införa utegångsförbud/besöksförbud för ungdomar på Rosengård. Men det som tar priset måste vara polisens kommentar: "Vi vågar inte vara på Rosengård längre, av arbetsmiljöskäl". Är inte det lite som om en läkare säger att han vägrar gå till sjukhuset för han kanske blir sjuk?

Om polisen nu har misslyckats så totalt med den allmänna säkerheten på Rosengård att de tycker att det är en arbetsmiljörisk för dem att vistas där...Vad säger det egentligen om vår poliskår? Vad säger det om vårt samhälle? Fittsegregering alltså. Ibland tänker man att det vore smartast att förstatliga hela bostadsmarknaden, men det sorgliga är att det nog inte skulle hjälpa det heller.


Spelar du basket eller gruppvåldtäckt? - Anton Swerkström

Efter att ha ränt omkring en hel morgon känner jag att jag snart håller på att springa ifrån mig själv. Jag är så trött. På sistone har jag gjort en himla massa saker. Nu får jag betala priset. Igår var det första maj. Igår kulminerade min trötthet och jag vet inte riktigt vad jag höll på med. Stolthets fasoner som jag trodde jag tappade för några år sedan. Samtidigt som jag är tröttare än på väldigt länge, är jag lyckligare än på väldigt länge. Hjulen i min omgivning börjar gå på högvarv.

Jag ska kalla mig för emotionist - Doktor Kosmos


 

Det där uttrycket med att "en olycka kommer sällan ensam" verkar funka på andra hållet också.

Vill bara ge den där snabba anspråkslösa updaten som Sofia har lobbat för:

Allt är jättebra...förutom att jag äntligen fixade spexdvdn, herregud i helvete säger jag bara. Men kul är den men framför allt nostalgiskt. Hela inlägget är förresten meningslöst förutom titeln, men man var tvungen att skriva något, tydligen kan man inte bara slänga upp en titel.


Jag skiter i alla högtider. Jag skiter i julafton. Jag skiter i min födelsedag. Studentveckorna, det är det som gäller. Alla är glada. - Sebastian Chirco

Filosofi är det värsta som har hänt mig. På ett bra sätt. Den mind-fuckar en totalt. För ett tag sen var det moralen som förkastades och omvärderades...nu är det fan existensen och jaget som är nästa man för rakning. Det ger mig ångest. Men som en kompis till Niklas en gång sa : "Det är ångesten som driver oss framåt.".

Jaget: Nu när vi under 6 filosofilektioner i veckan har snackat om jaget. Har jag blivit tvungen att erkänna något för mig själv som jag väldigt länge bara valt att inte svara på. Antingen har vi ett jag, och om man som ateist ska kunna säga att vi har ett jag, måste vårt jag ha en massa; ett mol jag helt enkelt. Eller är jaget något omätligt, något utöver oss själva. Något som skulle defineras som en själ. Evig eller ej, är inte den mest relevanta följdfrågan, men konstaterandet att den måste vara övernaturlig. Jag som, feg agnostiker, har ju inget problem med att påstå att jaget skulle kunna vara övernaturlig. Men det tar mig emot att säga det.

Om vi däremot inte har ett jag, utan bara är summan av våra upplevelser går matematiken ihop lite bättre. I och för sig är vi inte längre unika, då vi hypotetiskt sett skulle kunna utsätta en klonad människa med exakt samma dnauppsättning som oss själva för exakt samma upplevelser, och då snackar jag samma andetag, samma möten med samma människor och skapa en exakt kopia av oss själva. Vad skulle då meningen med oss själva vara, meningen med våra liv? Det kan, om man inte är religiöst troende, finnas någon övergripande mening med våra liv. Det kan inte ens finnas en poäng med vår existens för oss själva att leva, eftersom "själva" syftar på att vi skulle ha ett jag, vilket vi inte kan ha.

Jag tycker det ser väldigt mörkt ut för ateister att bevisa att vi har ett jag, ett mol jag. Lika svårt som det är för troende att bevisa att det finns någon sorts gudomlighet.

Lyckligtvis finns det kloka människor som har invändningar mot resonemangen ovan. Den fria viljan, trumfkortet i allt. Vissa påstår att om exakt samma klonade människa utsätts för exakt samma upplevelser, är det fortfarande inte säkert att denna klonade människa skulle göra samma val, p.g.a den fria viljan. Och det resonemanget kan jag väl på vissa plan köpa.

Jag vet varken ut eller in, men jag måste erkänna att det känns svårt att bevisa att vi har ett jag. Och huruvida att vi människor har en fri vilja eller inte skulle göra någon skillnad om vi har ett jag eller inte.

Livet är hårt men meningslöst. Detta kanske låter som en deppig mening. Men det är ordet "men" i meningen som, för mig, gör den väldigt fin och positiv. Inget dadaistiskt, att allt är meningslöst och inte spelar någon roll. Men mer att det är meningslösheten som ger oss fri vilja, för om det hade funnits en mening hade vi onekligen var medvetet eller omedvetet att handla mot den meningen. Att vi inte behöver misströsta.

Det kanske inte göra något om vi inte har ett jag. Buddhister säger att vi inte har något jag, och de springer inte omkring planlöst och letar efter mening där det inte finns någon. För mig är det att vara tillfreds med att vara en del av alltet och alla, att inte misströsta över att man tillhör någon norm som är det mest normbrytande man kan göra. Utan att man istället säger : "Tja, jag är bara mensch och det är jag rätt nöjd med." Detta i sig är i och för sig en paradox. Att det skulle vara att gå mot strömmen genom att inse att man är en del av strömmen.

Så här går det när jag får sova för mycket och dricka kaffe i lugn och ro en onsdagsförmiddag.

There is no spoon - The Matrix

Ett typiskt problem i hushållet Green Werkmäster är två tandkrämstuber. Det finns då från början en tandkrämstub som börjar ta slut. Planerade som vi är köper vi då en ny. Men vi slänger inte den gamla, det finns ju fortfarande lite kvar. Alla vill använda den nya tandkrämen. Resultatet blir att vi till sist har två tandkrämstuber med i princip inget kvar. Men nu köps ingen ny tandkrämstub, för pappa såg ju för i helvete att det fanns två tandkrämstuber i badrummet. Och drog då slutsatsen att det måste finnas tandkräm i någon av dem.

Nu har vi ingen tandkräm i någon av våra två tandkrämstuber. Det tycker jag är bajs.

Jag diggar dig, du diggar mig. Så äre - Niklas Linderoth

Detta är då det avslutande inlägget. Bloggen har under tidens lopp blivit löjligt vanebildande. Och som avslutande ord tänkte jag ännu en gång lysa upp mitt favoritinlägg och favoritcitat. Men jag kunde inte bestämma mig. Istället blir det två inlägg som står i ganska stor kontrast till varandra:

Jag brinner.

Depression.

      Det kan man gott säga, även om ordet inte tillhör mina favoriter. Jag har aldrig använt det i någon dikt, aldrig i ett föredrag, aldrig i privata samtal.
        Men jag hittar inte riktigt det sanna uttrycket för den grundliga trötthet jag känner just nu. Det är inte tröttheten efter en lång turné eller tröttheten efter ett massivt arbete, det är egentligen inte trötthet alls. Det är att stå längst ute på en brant klippa. Långt där nere är oceanens dyningar mot klippans fötter. Och det är mig likgiltigt om jag ramlar eller står kvar. Det är mig egalt om oceanen är djup eller grund. Det är en grå sorg.
      Jag klandrar mig själv för otal saker och har så många måsten att jag vill resa bort, någonstans, ett par år i alla fall, bara slippa allt.

Här har du ditt blod Niklas antar att det är dags för Sofias dagis eller Viktors äventyr imorgon?

Allt som är fast förflyktigas - Marschal Berman


och

De Dimmiga Dagarna

Känns som om det är dags att blotta mig lite, utlämna mig lite här på söndagseftermiddagen. Och för en gångs skull ska jag bespara er från cyniskt tonårsgnäll utan istället berätta om en stund i mitt liv, den stunden som jag tänker på när någon frågar "Vad gör dig lycklig?".

Jag spatserar på väg mot skolan från mitt ex. Vi hade bestämt oss för att unna oss själva en välbehövd sovmorgon, så klockan var någon gång efter lunch. Det symboliska vädret, maj-solen, skiner behagligt och på S:t knutstorg köper jag hallon. Tror jag var tvungen att sätta mig ner på en bänk ett tag, och bara andas in ögonblicket och känslan ett tag. Överväldigande.

//Jakob Green Werkmäster

A guilty conscience needs to confess. A work of art is a confession. - Albert Camus


Jag vill tacka er alla. Och avslutar med vårt allas favoritcitat:

Livet är häftigt med kontakter - Curt 'Curran' Cronholm

Jag tror aldrig att jag har varit så sjuk som jag precis har varit och delvis är. Givetvis var det inte min självbevarelsedrift det var fel på. Det var de taskiga tres, den kristna, islamistiska och judiska gudens, fel. De utmanade mig i en kraftmätning och försökte sänka mig. Självklart överlistade jag dem. Mycket med hjälp av att min kompis Flemming åkte iväg på semester och glömde städa sitt labb för ett par år sedan. Så nu är de taskiga tre instängda bland resten av de uppkäftiga titanerna och Zeus styre kommer ännu en gång vara i tusentals eoner.

Förlåt för att jag inte skrivit. Men jag har liksom varit lika borta som filmen Waterworld innehåller Kevin Costner och vatten. Jag har lite ångest över projektarbetsrapporten som ska skrivas. Och att jag nu under min första uppvaknade dag varken kan hitta min loggbok eller fått svar från Inger angående uppskov på grund av dödsrandsjukdomstillstånd. Men när man precis besegrat titaner som lurat männskligheten i tvåtusen år så känns det ganska trivialt. Kanske inte trivialt, men mer att man fått perspektiv på saker.

Förövrigt anser jag att försöka läsa den magirealistiska boken Hundra år av Ensamhet när man har 40 graders feber borde bli den nya universitetsdrogen.

Det var en fysisk känsla, nästan en plåga för varje steg han tog, som en liten sten i skon. - Hundra år av ensamhet, Gabriel Garcia Marquez

jag har noll självbevarelsedrift, och nu snackar vi inte bara mitt eviga särskrivande och att jag nästan enbart städar mitt rum när jag väntar besök.

I lördags och söndags hade jag lite feber, runt 38, kände mig lite småhängig. Men tar jag det lugnt och vilar? Nej, jag säger till min kropp att  "Ah, du. Gå inte omkring och va så här messjuk. Antingen får du bli frisk tills på måndag eller bli riktigt sjuk. Men att bli riktigt sjuk är ju inte bra för någon av oss, så du kan lika gärna bli frisk."

Efter jag och min kropp komit överrens om att vara friska nästa dag strosar jag omkring som vanligt...tills natten kommer. Min kropp är fan mer pubertal och krisig än jag. Orka att den blir väldigt sjuk. BARA för att jag sa att den inte skulle bli det.

Bajs.

 

Igår var det borgarmusikal. Jag var rekvisita. Inte på själva musikalen, som förövrigt var väldigt välgenomarbetad och proffsig, utan på musikalfesten. Den var väl ungefär som spexfesten brukar vara...dvs mest för ettorna. Jag kommer själv ihåg hur extremt coolt och roligt sådana här fester var i ettan. Treor som vimlade kring och "vi på vardera sida av aq-va-kul"-gemenspaken. Alla ansikten från de där människorna jag kände igen och visste vilka de var, utan att ha pratat med dem.

Igår var det inte så. Det kryllade med ansikten jag inte kände igen. Nu var det istället jag som var en av de där treorna som vimlade kring med de andra veteranerna. Ettorna däremot...ettorna däremot de verkligen sken. Tror jag skulle kunna pricka in varenda etta där. Ödmjukt klev jag tillbaka; det här var inte min fest, inte treornas fest. Det här var deras musikal och vi var bara rekvisita.

Det är öken - Mathias Wahlkvist